För ett par veckor sedan var många pennor i full färd med att rista ner en minnesruna för president Obamas presidentskap. Och inte helt utan orsak. När han idag inleder en ny arbetsvecka, med fokus på inrikespolitiska kriser, kan han göra det med åtminstone ett litet leende på läpparna.
För ett par veckor sedan hade Obama förödmjukats av kongressen som inte ville välsigna en militärattack. Han stod ensam, utan stöd från folket eller generalerna, men tvungen att ge attackorder för att bevara en tillstymmelse av trovärdighet. Han kom snubblande nära att starta en militärkonflikt som riskerade att gå i historien som meningslös i dess brist på effekt, eller som startskottet på en utdragen konflikt som förr eller senare skulle tarva amerikanska marktrupper.
Idag, efter den diplomatiska baletten i New York förra veckan, har FN:s säkerhetsråd kunnat enas om en resolution om att skrota de syriska kemvapnen På två och ett halvt är har världsorganet inte kunnat enas om den minsta lilla sak kring konflikten i Syrien. Nu har USA, Ryssland och Kinas stämt upp till gemensam sång. Och med enighet kring de kemiska vapnen finns hopp om en nystart för förhandlingarna också kring det konventionella kriget i Syrien.
Lägg till att USA och Iran under förra veckan upplevde ett närmande man inte sätt sedan den iranska revolutionen för 34 år sedan.
Stilpoängen i Syrien-frågan blir inte höga, men det var Obamas hot om en militär aktion som satte bollen i rullning. I Iran är det av allt att döma sanktionerna, dock inte bara de amerikanska, som tvingat fram en attitydförändring i Teheran.
Visst finns stora frågetecken kring bägge kriser. Bashar al-Assad kan förhala kemvapeninspektionerna och måhända sitter han tryggare kvar i sitt palats än tidigare, redo att slakta sitt folk med konventionella vapen. Och Irans och USA:s genuina samarbetsvilja behöver definitivt bevisas. Men icke desto mindre ser Obamas ledarskap idag en hel del bättre ut än för ett par veckor sedan. Som Bill Clinton sa i en intervju; ”vem bryr sig hur det hela kom till”.
Inte kommer väl Bashar al-Assad att slakta sitt folk med konventionella vapen. Hur dehär staterna skall komma tillrätta med det programmatiska påhoppet där utifrån inkallat folk provocerar sittande regim är svårt att säga. Både i Egypten, Jemen , Syrien sitter dessa förhoppningsfulla betal-revolutionärer som fästingar i pälsen med målet att inte släppa förrän de får som de blivit kommenderade.Vad kan en regim mot sådant? Men det sk internationella samfundet som ju består av många olika opinionsfält borde kunna jaga ohyran bort genom ställningstaganden som inte darrar. Tiden bör vara fullskriven för USA att kunna styra världsskeendena efter egen pipa.