Jag zappar bort från baseballmatchen som Washington Nationals håller på att förlora till CNN och slås snabbt av sammanträffandet som är nästan för bra för att vara sant. CNN kör i sin serie om 60-talet en dokumentär om Vietnamkriget. Svartvita filmsnuttar visar snubbar i uniform som förklarar hur USA endast skickar militära rådgivare till Vietnam. Året är 1963. Vi hör President Lyndon B. Johnson, den bullriga karln från Texas, uttrycka sin oro över den amerikanska inblandningen i Vietnam. Inget ljus i tunneln i Vietnam säger han innan de amerikanska trupperna ens börjat kriga på allvar Det är nästan som om Johnson hade förmågan att se in i framtiden. Det är som om han redan visste hur besvärligt och otrevligt det amerikanska vietnamäventyret skulle bli.
Det är svårt att veta vad dagens amerikanska president Barack Obama hade för visioner och bilder i huvudet om framtiden i Irak när han igår meddelade att USA skickar 300 rådgivare till Irak för att hjälpa den irakiska armén stoppa den militanta extremistgerillan ISIS framfart. Obama sa också att USA är berett att ta till militära medel ifall situationen kräver det. USA står dock inte i beråd att återgå till regelrätta strider påpekar han också med emfas. I praktiken betyder det att USA kan ta till luftangrepp om de anser att det behövs för att skydda Bagdad och den amerikanska ambassaden.
När Obama pratar om läget i Irak i vita husets pressrum låter han minst lika ovillig som Johnson på 60-talet att blanda sig fighten. Men precis som Johnson upplevde att kampen mot kommunismen dikterade hans agerande, anser Obama att han ingenting annat kan än att blanda sig i Irak igen. Johnsons kommunism är Obamas terrorism. Om du springer undan kommunisterna kan det hända att de följer dig ända fram till ditt kök sa Johnson i samma telefonsamtal. Enligt samma logik anser Obama att Irak inte får bli en ny fristad för terrorister med onda avsikter. Iraks stabilitet är därför av betydelse för amerikanernas säkerhet.
Jag vill inte påstå att Irak är eller blir ett nytt Vietnam. Men det är både intressant, fascinerande och skrämmande att se hur lika retoriken låter idag, hur historien upprepar sig. USA har igen försatt sig i ett läge där det inte anser sig kunna annat än att ge sig med i den blodiga leken. Jo visst, med en blygsam insats, men det sa man om Vietnam också. Tänk om rådgivarna och luftangreppen inte hjälper. Vad gör man då? Få amerikaner vill ha något med Irak att göra längre, och det känns otänkbart att USA skulle skicka betydande truppstyrkor till ett krig man redan avslutat en gång. Men ännu färre är de politiker som är beredda att låta fienden ta över och utropa seger över USA. Inte efter alla uppoffringar.