Söndagen blev så dagen som den största icke-hemligheten i USA avslöjades. Hillary Rodham Clinton vill bli USA:s 45:e president och ställer upp i presidentvalet 2016. Med det offentliggörandet ur världen kan man börja fundera på den intressantare frågan om varför hon gör det.
Det är givet att det finns en offentlig och rumsren version av Clintons motiv. Men det är lika givet att det finns en rad andra argument som dryftats i Clinton-dynastins innersta kretsar.
Lagom inför offentliggörandet igår skrev Clinton om epilogen till sina memoarer. I den epilogen tillskriver hon sitt första barnbarn Charlotte en stor betydelse för beslutet att ställa upp. ”På bara några månader har Charlotte lärt mig att se världen på ett nytt sätt”, skriver Clinton och fortsätter; ”Man ska inte behöva vara ett barnbarn till en president eller en utrikesminister för att få den bästa sjukvården och utbildningen och allt det övriga stöd man behöver för ett framgångsrikt liv.”
I den officiella retoriken vill Clinton med andra ord jobba för ett mer jämlikt samhälle. Det finns ingen orsak att tro att hon inte menar det hon säger. Hon har vikt sitt liv till ”service to the nation”, samhällstjänst, och det gör man knappast om man inte har en genuin vilja att förändra samhället. Hon har fungerat som en fanbärare för kvinnors ställning i världen. Men det finns andra ingredienser i det clintonska ambitionsreceptet. Ingredienser som den officiella valvideon inte ordar om. Det är kanske inte så långsökt att tänka sig att politikerrollen är den ända livsstilen hon känner sig bekväm i. 1977 blev Bill Clinton ”justitieminister” i delstaten Arkansas och därefter har familjen suttit nästan oavbrutet på tunga eller ännu tyngre politiska poster. Till och med som 67 år gammal är det uppenbart att Clinton är mer inställd på att skapa bättre och billigare dagvård för alla amerikaner än att själv sitta och passa sitt barnbarn. Men jag kan inte undgå känslan av att den avgörande faktorn är en omåttlig personlig ambition och en rejäl dos revanschlust. Låt mig förklara.
Hillary Clinton är en av världens kändaste personer. Hon har varit presidentfru, senator och utrikesminister i världens mäktigaste land. Hon fakturerar 300 000 dollar per anförande och hon har inte kört bil själv på nästan 20 år. Hon har fått allting man kan tänka sig, för att använda en sliten och generaliserande klyscha. Åtminstone allting en vanlig mänska kunde tänka sig. Men det hon aldrig fått är en stor politisk seger som skulle definiera hennes livsverk. Som presidentfru och medarbetare till maken och presidenten Bill, slutade hennes försök att reformera hälsovården i ett fiasko. Som senator blev hon omtyckt och respekterad för att hon visade flit och förmåga att jobba över partigränser, men hennes mest minnesvärda bedrift blev, olyckligt nog visade det sig, att rösta ja till Irakkriget. I presidentvalet 2008, som var vikt för henne, förödmjukades hon av en spoling från Chicago som hela nationen och många i pressen också förälskade sig i, medan hon själv blev skuffad ut i kylan. Som utrikesminister jobbade hon idogt, reste till över 1oo länder, slet i skymundan, spred amerikansk goodwill i en värld som irriterat sig på George W Bush, befrämjade kvinnors ställning i världen. Men när det blev dags att räcka över stafettpinnen till John Kerry skrevs hennes politiska arv som utrikesminister ändå med svarta, blytunga bokstäver. I en attack mot det amerikanska konsulatet i Benghazi i Libyen blev J. Christopher Stevens den första amerikanska ambassadören på över 30 år som dödats i tjänsten. Inga försummelser har kunnat bevisas, men skuggan spred sig ändå över Clinton och där har den fastnat. Som privatperson förödmjukades Hillary offentligt av Lewinsky-skandalen och före det av misstänkta businessoklarheter. Och nu senast är det kontroversen kring officiella e-postmeddelanden som hon som utrikesminister lagrade på sin egna privata server istället för utrikesministeriets dito.
Hillary Clinton har befunnit sig på samhällets topp nästan hela sitt vuxna liv, men hon har hatats lika mycket som hon har älskats. Hon har misstänkliggjorts lika mycket som hon prisats, och förödmjukats lika mycket som hon stöttats upp. En seger i presidentvalet kunde radera alla tidigare besvikelser. En seger skulle ge det ultimata mandatet från ett folk som hon delat så starkt i nästan 40 år och som fortfarande inte fullt litar på henne. En seger skulle ge henne en chans att uträtta bestående stordåd och gå till historien som landets första kvinnliga president. Hillary Clinton behöver ingen upprättelse, men jag tror ändå det är en sådan hon söker.