Tisdag förra veckan. Jag stegar in på kontoret kvart over åtta och tycker med ens att någonting inte stämmer. Det är för tyst och lugnt för att vara morgonen efter massmordet på flottbasen i Washington DC. När jag lämnade kontoret efter ett arbetspass dagen innan var det fortfarande full frenesi och uppskruvad aktivitet vid nyhetsdesken. Visst hade jag väntat mig en litet lugnare dag, men tystheten och den händelselösa stämningen i nyhetsrummet var överraskande. Telefonerna var tysta, kollegerna uppvisade föga tecken på stress.
Jag ids int komma med en lång utläggning om vad mitt jobb går ut på. I det här fallet räcker det med att konstatera att ju mindre europeiskt intresse det finns för nyhetsskeenden i USA desto lugnare har vi det på kontoret. Nu var det lugnt. Riktigt lugnt. Dagen efter ett blodbad på en bas i USA:s huvudstad. Det kändes förbryllande. Världen hade redan gått vidare till nästa nyhetsstory.
Igår, på söndagen, ordnades en minnesstund på flottbasen för att hedra de som dödades i skottdramat. Barack Obama var på plats som vanligt. För en sjätte gången under hans presidentskap hade han i uppdrag att vara nationens tröstare efter en massaker. För en sjätte gången kramade han de anhöriga. För en sjätte gången satt han och höll hårt om Michelles hand när militärorkestern spelade sina känslomättade hymner. För en sjätte gången stod han i talarstolen pausande och sväljande, rörd over de sanslöst förlorade mänskoliven. Men någonting kändes annorlunda den här gången.
-Det här borde vara en chock för oss alla, vi borde vara besatta av det som hänt. Det borde leda till förändring, men ingenting händer, sa Obama i sitt tal. Efter en oändligt lång paus upprepar han det.
-Ingenting händer…
Det Obama vill att ska hända är att nationens lagstiftare gör det svårare att få tag på vapen. Men vi vet hur det gick med det försöket i våras. När folk nu yttrar sig om strängare vapenlagar känns det meningslöst. Det känns som snudd på parodi, vore det inte för de tragiska omständigheterna. Om inte tjugo nermejade förstaklassister är tillräckligt för att få till stånd minimalt strängare vapenlagar, hur ska någonting någonsin kunna göra det? Vad kan chocka befolkningen mer än 20 sönderskjutna barn vid sina pulpeter.
Det finns dom som vägrar ge upp. De förtjänar all heder. Men deras arbete räcker inte just nu. Deras arbete kombinerat med frekventa blodbad räcker inte. Det krävs en radikal attitydförändring bland folket i förhållandet till vapen. Den kanske kommer om 50 år, eller aldrig. Vem hade trott att homoäktenskap kunde vara lagliga för fem decennier sen. Eller att det vore lagligt att röka marijuana i två delstater i USA.
Men just nu känns den attitydförändringen avlägsen. Sedan Barack Obama flyttade in i Vita Huset har det skett 20 massmord med minst fyra offer. Ingen president har upplevt samma dödliga tempo tidigare. Igår vägrade Obama acceptera det, men det är svårt att betrakta situationen på något annat sätt, massmorden är det nya normala i Amerika.