Pax Americana

Det är tur att det finns bloggar där man får skriva av sig när det känns att man helt enkelt inte förstår och frustrationen sprider sig i kroppen.

Det handlar om Iran. Eller egentligen mer om USA. Närmare bestämt om republikanernas logik

Ni läste kanske om förhandlingarna mellan USA, Iran och de övriga säkerhetsrådsmedlemmarna plus Tyskland, som på torsdagen ledde till ett ramavtal vars avsikt är att garantera att Iran inte utvecklar kärnvapen. Detaljerna ska ännu slipas för ett slutgiltigt heltäckande avtal i slutet av juni.

USA och Iran har varit bittra fiender i 35 år, så avtalet är inget att fnysa åt. Det var helt befogat för Susan Rice, president Obamas nationella säkerhetsrådgivare att ge sina medarbetare en ”fistbump” inför kamerorna på torsdagen. Samtidigt var det inte så överraskande att Obama, när han trädde fram inför kamerorna, agerade mindre triumferande. Han var redan inställd på följande kamp. Armbrytningen med Iran var nämligen rena barnleken jämfört med det motstånd som Obama nu kommer att möta på hemmafronten av sina landsmän och kvinnor i den amerikanska kongressen.

Tidigare i våras undertecknade 47 republikanska senatorer ett brev riktat till den iranska regimen, där man i praktiken varnade Teheran om att ett avtal med Obama ändå kommer att torpederas av kongressen. Det var en häpnadsväckande respektlös och flagrant manöver för att sabotera en demokratiskt vald presidents utrikespolitik i ett ultrakänsligt säkerhetspolitiskt läge. I representanthuset utmärkte sig republikanerna med att bjuda in en främmande makts regeringschef, Benjamin Netanyahu, till Washington, för att i en av de heligaste amerikanska politiska arenorna förlöjliga Obamas avsikter och varna om stundande katastrof.

Nu när ramavtalet rotts i hamn finns ingen orsak att tro att tonen bland republikanerna kommer att ändra. Så fort kongressen samlas om en dryg vecka ska de inleda försöken att ta åt sig rätten att visa tumme ner eller upp för avtalet. De kommer att försöka skjuta upp de utlovade iranska sanktionslättnaderna eller till och med införa nya tuffare sanktioner. Obama ska inte vänta sig något stöd från makthavarna i kongressen.

Det faktum att han lyckats samla ett så varierande pack som USA, Kina, Ryssland och Iran bakom ett avtal väger lätt för republikanerna. Insikten om att Iran och USA i tre år fört direkta förhandlingar, ansikte mot ansikte, på hög nivå spelar lika liten roll som att förhandlingarna eventuellt banat väg för ett större förtroende, som i sin tur kan öppna dörren för diskussioner om andra svåra frågor där USA och Iran står på motsatta sidor. Det faktum att Iran lotsats in i ett nytt internationellt åtagande utan att självt förlora sitt ansikte är betydelselöst. Att den högsta religiösa ledaren Ali Khamenei försvarat avtalet mot de konservativaste Iranierna är inget framsteg. Att unga medelklassiranier, som min vän Amir, mycket västinriktad person, dansade på gatorna när avtalet offentliggjordes är republikanerna inte intresserade av. För dem gäller andra värderingar. Deras agerande styrs av andra motiv. Kommunikation, dialog och samarbete är för veklingar. Fienden skall tvingas till underkastelse.  Makt och militärstyrka ska tvinga Teheran på knä. Vägen till förhandlingsbordet skall gå via förödmjukelse. Nu har framgång nåtts med andra medel och därför skall resultatet saboteras. Att avtalet är en fjäder i hatten för Obama och en spark i skrevet på Benjamin Netanyahu sporrar också till ivrigt republikanskt motstånd.

Visst är avtalet bara ett steg mot en lösning av iranproblematiken. Visst måste man vara misstänksam mot en regim som tidigare undanhållit sanningen. Därför finns en återinföring av sanktionerna inbakad i avtalet. Visst återstår hela problematiken kring Irans stöd till Bashar Al-Assad, Hizbollah och Houthi-rebellerna i Yemen, men samtal och samarbete kan föra länderna närmare varandra. Läs vad iranexperten Susanne DiMaggio sa om den saken i fredagens HBL Ett underminerande av all dialog gör ingenting bättre. Och vilket alternativ återstår om man inte vill ha ett avtal som Iran kan acceptera? En splittring av den tämligen sällsynta internationella fronten med Kina, Ryssland och USA. En upptrappning av Irans kärnprogram. En eskalering mot ett militärt alternativ som experter såväl i Israel som USA inser att inte kan lösa problemet. Världen är ju dessutom full av exempel på hur väl de militära alternativen utfaller när de väl lämnat ritbordet, eller hur kära republikaner i kongressen? Ta ert förnuft till fånga. Tack.