I en kommentar i HBL förra veckan skrev jag om Benjamin Netanyahus och Barack Obamas svåra personliga relation. Jag konstaterade att en funktionell arbetsrelation är att önska för de knappt två år som Obama har kvar i Vita huset. Det är fortfarande möjligt att uppnå, men just nu, ser det inte lovande ut. Jag har personligen aldrig varit med om en situation där ett öppet misstroende och ömsesidigt agg stöts och blöts så offentligt utan att på allvar ens försöka hålla upp fasaden om den orubbliga relationen mellan Israel och USA.
Upprinnelsen är, förutom flera år av schismer, Netanyahus kontroversiella uttalande från förra veckan då israelerna gick till val, om att en palestinsk stat inte kommer att se dagens ljus under hans premiärministerperiod. Uttalandet tolkades allmänt som ett utspel på slutrakan att mobilisera högerväljare. Det fungerade och Netanyahu gjorde en fenomenal finish och vann valet som han riskerade förlora. Efteråt gjorde Netanyahu omedelbara försök att förklara bort uttalandet. I intervjuer i amerikanska medier sa han att han inte alls motsätter sig tvåstatslösningen, som har varit USA:s uttalade strategi i åratal. Vad han menade, enligt egen utsago, var att förutsättningarna för en stat inte finns just nu. Men ifall Netanyahu trodde att han enkelt skulle korrigera kursen tillbaka efter valnatten så tog han fel. Vita huset har nämligen hoppat på den israeliska premiärministern med hela sin tyngd och avlossat verbal salva efter salva.
På måndagen uttalade sig Obamas stabschef Dennis McDonough passionerat för palestiniernas rätt till en egen stat.
-En ockupation som pågått i 50 år måste få ett slut, sa McDonough som också beskrev Netanyahus uttalande som ”så otroligt problematiskt”.
-Vi kan inte bara låtsas som om uttalandet inte gjordes eller att det inte väcker frågor om premiärministerns vilja att nå fred genom förhandlingar, tillade han.
På tisdagen kastade Obama mera bränsle i brasan vid en presskonferens där han inte brydde sig om att försöka dölja den personliga animositeten mellan honom och Netanyahu.
-Vi kan inte låtsas att det finns en chans att nå någonting som saknar förutsättningar. Vi kan inte fortsätta med en politik som baserar sig på någonting som alla vet att inte kommer att ske.
I klarspråk; USA kan inte fortsätta jobba för en tvåstatslösning om Israel har bestämt sig för att det inte kommer att ske. Och skulden är entydigt Netanyahus, menar Obama.
När man ser den frenesi med vilken Vita huset har angripit Netanyahu, frästas man att tro att Obamas medarbetare, och han själv, känner att de äntligen får säga vad de har hållit inne med en längre tid.
Den stora frågan är huruvida den inflammerade relationen får några omedelbara praktiska konsekvenser? Vad kommer den amerikanska omprövningen av politiken att innebära? Ingen väntar sig att det militära biståndet kommer att röras. Men det kan vara tänkbart att USA frångår sitt reflexmässiga stöd för Israel i FN närhelst en pro-palestinsk resolution presenterats. Kan man tänka sig att USA skulle stöda eller åtminstone låta bli att stoppa en FN resolution i säkerhetsrådet om erkännandet av en palestinsk stat? Det är oklart, men redan det faktum att man kan ställa den frågan och inte bli stämplad som en fåntratt talar sitt tydliga språk.