Det har tagit mig 45 år, men äntligen har jag hittat fram. Ett ställe där både kropp och själ finner ro och välbehag. En plats dit jag alltid kommer att vilja återvända var än i världen jag befinner mig.
Det rysk-turkiska badet i East Village i New York, grundat 1892. Bara kombinationen av ord, namn och siffror eggar fantasin. Det blir inte mindre intressant av att de två ägarna är osams och driver bastun separat, på skilda dagar. Eller av porträtten av Martti Ahtisaari och Bill Clinton som blickar ut över det anspråkslösa kaféet där borsjtjsoppan smakar bättre än någon annanstans. Jag tänker också på min far, som i min barndom berättade för mig hur han under sin tid i New York brukade frekventera inrättningen. Jag tror att Ahtisaari hörde till samma bastusällskap. Jag är ganska säker på att Clinton inte gjorde det.
Jag har besökt badet tre gånger och trollbundits varje gång. Det är som att stiga in i en intim och tidlös värld där fantasin har ett gränslöst utrymme. Det kanske är avsaknaden av moderniteter som tilltalar mig. Insikten om att folk kommit hit för att bada innan Vito Corelone ens hade anlänt till New York. De ortodoxa judarna med sina skruvlockar som alltid sitter i grupp, med huvudena tätt ihop och diskuterar. Är det affärer eller mellanöstern de samtalar om? Den långa medelåldersmannen med en aning för mycket bukfett, som påminner om Sydney Pollack. Jag placerar honom på Wall St. som en förvaltare av en pensionsfond i miljardklassen. Han behöver antagligen en total avkoppling som motvikt till den hektiska finansvärlden. Eller den gamla asiatiska damen som sitter på huk på en bänk utanför den turkiska bastun, precis som jag minns från någon Akira Kurosawa-film i min barndom. Flydde hon från ett tak i Vietnam i en av de sista amerikanska helikoptrarna? Eller kanske den unga kvinnan som kommer in i aromaterapirummet och låter sina handduk falla ner så att brösten blottas. Det är mot etiketten. Ingen klagar, men jag undrar varför hon gör det?
Under mitt senaste besök för några veckor sedan steg två unga kvinnor med tillhörande pojkvänner in i den bastu som mest liknar en finsk variant. De klagade högljutt över den omoderna och luggslitna.
-Som i Sovjetunionen, säger dom som knappt var födda när muren föll.
-För det här inträdet borde man få mera valuta för pengarna säger ena pojkvännen som om han just lärt sig nånting på en föreläsning.
En ung ortodox jude ingriper.
-Min far har kommit hit i 60 år. När man kommer en gång så brukar man fatta grejen, bli frälst och alltid återvända.
Gör dig inte besväret tänker jag, De fattar inte. De känner inte åren som sitter i stenväggarna. De ser inte historierna bakom ansiktena.
Efter tre timmar är min nyfikenhet stillad och min kropp avslappnad. Jag går ut på 10:e gatan uppfriskad och redo att erövra världen.