I USA har reaktionerna till attacken mot Charlie Hebdo delats i två huvudsakliga grupper. I den ena kategorin har man sett terrordådet som en påminnelse om hur hotat även USA fortfarande är, speciellt av extremister med västerländska pass. Den andra kategorin har i sin tur fokuserat på dådets måltavla, det vill säga karikatyrtecknarna, journalisterna, det fria ordet. Föga överraskande har oron över yttrandefriheten fått mer utrymme i medierna. Som så många andra världen över har också amerikaner flitigt döpt om sig till Charlie och hedrat de franska satirikerna, som ytterst få hade en aning om före attacken. Som bekant är amerikaner sedan självständighetens begynnelse, på en retorisk nivå, häpnadsväckande tätt kopplade till de olika frihetsprinciperna som nationsgrundarna Washington, Jefferson, Adams etc formade för nationen. Finns väl knappast någon annan nation där medborgare från de lägsta till det högsta samhällsklasserna, från den anspråkslösaste till den mest hisnande utbildningsnivån, naturligt kan åberopa olika individuella rättigheter från grundlagen som just yttrandefriheten eller till exempel rätten att bära vapen, och sedan hänvisa till händelser som ägde rum för över 200 år sedan. Amerikanerna älskar sina individuella friheter, men gapet mellan de ädla principerna och verkligheten är ofta tämligen djup. Så verkar det vara också i fallet Charlie. Det har visat sig nämligen att de flesta etablerade amerikanska mediehusen valt att inte publicera Charlie Hebdos karikatyrer varken i nyhetssammanhang eller som en solidaritetsyttring. NBC, ABC, CNN, samtliga har valt att inte visa bilderna. Samma beslut har nyhetsbyrån AP och New York Times fattat. Washington Post valde att visa en karikatyr på opinionssidan, men inte på nyhetssidorna. CNN motiverade sitt beslut med säkerhetsaspekten.
– Medan varje cell i oss journalistiskt skriker efter att använda karikatyrerna tycker vi ändå som chefer att de anställdas säkerhet runt omkring i världen är viktigare just nu motiverade CNN-chefen Jeff Zucker. New York Times ville i sin tur inte såra sina muslimska läsare. (Nämnas bör att en lång rad nya och fräscha mediauppkomlingar som BuzzFeed, The Huffington Post och The Daily Beast valde att visa Charlie Hebdos karikatyrer av såväl nyhets- som solidaritetsskäl.)
De amerikanska mediehusens beslut och motiveringar är på många sätt förståeliga. De signalerar rädsla för de anställdas säkerhet och oro för förlorade prenumeranter. Riskerna anses för stora. Men samtidigt, i ljuset av Charlie Hebdos mod, känns deras beslut också fega. Charlie Hebdo levde under ett konstant hot men försvarade ändå de principer de ansåg orubbliga. På ett mänskligt plan kan man förstå de amerikanska mediehusen. Alla är inte lämpade att stå och falla för sina principer. Det kommer åtminstone jag att minnas nästa gång CNN slår sig självt för bröstet, övertygad om sin egen förträfflighet.
Det är svårt att göra sig en riktig föreställning om USA:s nivåer av veta och vilja. På akademikernivå händer det att tankar rör sig som speciellt går åt nationens svagheter, men för den stora allmänheten erbjuds främst tama gycklare som inte går för långt. Är det en myt att den vite amerikanen går på propaganda? Mycket är fördolt, till exempel var amerikanerna producerar sina konsumtionsvaror och vilka som gör det. Filmens värld tycks avslöja endast servitriser, poliser, jurister, soldater och – i horrorfimer – skateriarbetare. Var är de alla, vad tänker de? Vad läser de?