Guvernör Chris Christie för en dryg vecka sedan;
”Om presidenten inte kan förändra Washington inifrån (som han själv sa), låt oss då ge honom en flygbiljett tillbaka till Chicago. Det förtjänar han. Om han inte själv tror på sin förmåga att skapa förändring, hur i helvete täcks han be om fyra år till?’
Guvernör Chris Christie vid en kampanjfest för tio dagar sen;
”Obama är som en man som famlar i mörkret, som känner sig fram längs väggarna för att hitta ledarskapets avbrytare, men utan att hitta den.”
Guvernör Chris Christie i förrgår på Fox News;
”Jag måste berömma Obama. När det gäller New Jersey har han gjort ett jättefint jobb.”
Guvernör Chris Christie igår i det orkandrabbade New Jersey;
”President Obama skred till verket genast. Jag kan inte tacka presidenten nog för den omtanke han visat”
Skulle inte omständigheterna vara så tragiska skulle den nyfunna broderliga kärleken mellan dessa två politiska rivaler te sig komisk. Idel beröm och vänskapligt kroppsspråk när det omaka paret gick omkring bland förstörelsen i strandsamhällena i Atlantic City.
Republikanen Chris Christie är fet som en tunna, han har slagsbultens temperament. Att säga att han inte skräder orden är en grov underdrift. Men han är också populär, politisk skicklig och tidvis mycket charmig och jovial.
Under största delen av republikanernas primärvalskampanj bönföll den ena topprepublikanen efter andra Christie att ställa upp i valet. Att han nu i två nyhetsdagar, med mindre än en vecka kvar till valdagen, har öst lovord över Obama är anmärkningsvärt.
Å ena sidan kan man se det som oerhört positivt. Det är väl så här det skall vara. Presidenten stöder guvernören i räddnings- och återuppbyggnadsarbetet med de resurser staten har till sitt förfogande. I en situation då mänskor har mist livet och många fler fått sina liv ruinerade skall partipolitiken inte spela någon roll. Men det är vi inte vana med här. Under de senaste åren har det andra partiet i alla lägen, alltid, varit av ondo. Att tycka någonting har betraktats som förräderi.
Å andera sidan cirkulerar också betydligt mörkare teorier om Christies motiv. Kanske vill han inte att Romney ska vinna, för då kan han själv ställa upp om fyra år. Enligt en New York Post artikel i augusti tackade Christie nej till erbjudandet att blir Romneys parhäst för att han inte trodde att Romney kunde vinna. Christie dementerade påståendet. Det kan också hända att han vill visa sin egen relativt demokratiska väljarkår att han kan samarbeta över partigränserna. Christie står inför ett nytt guvernörsval nästa år.
Egentligen kvittar det vilka hans motiv är. Det intressanta är förstås att han gett Obama en välbehövlig dunk i ryggen. Orkanen gav Obama chansen att agera nationsfader, och vad mera, göra det med en känd och omtyckt republikan vid sin sida som dessutom lovprisar presidentens handlingskraft.
Samtidigt har Mitt Romney fått förklara varför han tidigare i år tyckte att statens roll i räddningsarbetet efter naturkatastrofer borde vara mindre. Hans sits blev inte lättare av att just Christie mellan varven hade tid att totalsåga Romney som inför kamerorna packade förnödenheter för de orkandrabbade.
När orkanen var på antågande och kampanjerna lades på is grunnade Washingtons proffstyckare på frågan vem som vinner och förlorar på det. Något överraskande visade sig att Chris Christie satt inne med svaret.