Jag undrar just vad Barack Obama tänkte när han förra veckan såg Sauli Niinistös och de andra nordiska stats- och regeringschefernas krav på en stark internationell reaktion på användningen av kemiska vapen i Syrien. Hade jag varit Barack hade jag blivit irriterad och undrat vad man syftade på. Rappt och beslutsamt agerande i FN? I så fall är det ju ett tomt och i praktiken värdelöst krav eftersom säkerhetsrådet hamnat i en återvändsgränd i frågan om Syrien. Hade man en militäraktion i tankarna? Om så var fallet var det ju likväl meningslöst eftersom en Niinistö inget med ett sådant alternativ har att skaffa. Att efterlysa en stark reaktion i ett läge där man fullständigt saknar ett ansvar eller en kapacitet att göra någonting åt saken känns ihåligt, overkligt och ohederligt. För Obama är realiteterna annorlunda. Obama är nämligen en av de få personer i världen, om inte den enda, frånsett Bashar al-Assad, som har makten att på allvar påverka situationen i Syrien. Inte politiskt kanske, men nog militärt. Han sitter vid spakarna till ett krigsmaskineri som kan bomba sönder och samman nästan vilken som helst traditionell armé. Han är i stort sett den enda presidenten som, efter att ha sett bilderna på de gasade barnen, knäpper av datorn och går och lägger sig med vetskapen om att han på allvar kanske kunde göra någonting för att förhindra ett nytt mänskorättsbrott med vidrigt lidande som resultat. Att inte agera är i hans fall ett aktivt val som har konsekvenser. Det är skäl att minnas när man kritisera den amerikanska presidentens agerande.
Det betyder inte att hans beslut att vilja genomföra en attack mot Syrien är det rätta. I själva verket känns det nästan absurt att världen nu står inför en situation där kryssningsmissilerna är osäkrade. De senaste två åren har Obama jobbat hårt för att hålla sig utanför syrienkonflikten. Nu, mitt i allt, är han i centrum av den. Nu mitt i allt står han inför en mardrömsvecka som kan komma att bli definierande för hans presidentskap, och oddsen att den definitionen blir positiv är inte bra. Kongressen väntas rösta om Obamas attackplan denna vecka. Får han grönt ljus blir han styrkt politiskt på hemmaplan, men han tvingas då också ut på ett militärt äventyr som hans generaler inte förstår sig på, vars mål är minst sagt vagt artikulerat och som hans folk inte vill ha. I bästa fall drar sig Assad för nya kemiska attacker efter ett amerikanskt bombardemang, men samtidigt har USA definitivt valt sida i konflikten, och den sidan inbegriper såväl sekulära och moderata Syrier som militanta fundamentalister. I de mer pessimistiska scenarierna halkar USA in i en situation där nationen tvingas till nya räder och en mer utdragen insats.
Röstas Obamas plan ner får han en väg ut ur sitt dilemma, men det politiska priset han betalar för att ha blåst attackfanfar utan att få med sig sina trupper blir skyhögt, och han riskerar att bli försvagad som president bortom all räddning. Går han till anfall utan kongressens stöd kan resultatet vara det samma.
Just nu ser det ut som om Obama inte har tillräckligt stöd i kongressen. En lång rad tv-intervjuer och ett stort tv-tal i början av veckan, hoppas han, ska ändra på den saken. Det är svårt att veta vilket resultat som egentligen är bäst för Obama, eller syrierna för den delen.